När man angriper löshundsjakt angriper man också den svenska jägarsjälen. Vare sig det handlar om älgjakt med ställande hund, harjakt med stövare eller rådjursjakt med drever har hunden en särställning i varje jaktlag. För att inte tala om de eftersökshundar som, tillsammans med sina förare, går eftersök när jakten inte gått som planerat eller när någon varit inblandad i en viltolycka. Det är därför vi reagerar instinktivt och med mycket ilska när någon så uppenbart ljuger och förvränger sanningen för att skapa opinion mot det som så många jägare håller som en av de finaste sakerna med den svenska jakten. Därför är det viktigt att vi står upp för och försvarar vår löshundsjakt.
Tyck vad du vill om jakt – men ljug inte
Replik från Jägarnas riksförbund om löshundsjakt
DEBATT
Misha Istratov gör inte ens ett försök att dölja sitt förakt mot jakt som företeelse. Som tur är får man tycka i princip vad som helst i Sverige men för den delen kan Jägarnas Riksförbund inte sitta still och se på när han faktiskt kommer med felaktigheter och lögner för att försöka sprida sitt jakthat.
Därför ska vi försöka bena ut några av de direkta felaktigheter som finns i hans text.
I Sverige bedrivs ingen jakt som går i strid med bevarande av utrotningshotade arter eller internationella regler. Det vet vi som arbetar med dessa regler och ser hur till exempel rovdjursstammar men även andra arter, till exempel skarv, tillåts öka till betydligt större nivåer än vad som krävs.
Det är på grund av de internationella reglerna som vi nu har stora nationella problem med flera arter.
Att prata om viltolyckor på vägarna och påstå att detta har med löshundsjakt att göra är befängt
Att EU-direktiv, och för den delen andra internationella överenskommelser som till exempel Bernkonventionen, ignoreras av den svenska viltförvaltningen är rent hittepå.
Vi har den strikt begränsade och kontrollerade lodjursjakten som en följd av EU:s strikta direktiv.
Att Bernkonventionen för övrigt har lodjuret som skyddsvärd stämmer, men på samma lista finns bland annat grävling, bäver, rådjur och dovhjort – för att nämna några arter. Att måla upp lodjuret som utrotningshotat är alltså helt taget ur luften.
Om Istratov är intresserad av att prata om löshundsjakten går det naturligtvis bra. Den svenska löshundsjakten klassificeras som ett kulturarv i Sverige och inom kort hoppas vi att även Unesco ska anamma den klassificeringen.
Att mängder av djurungar får sätta livet till i samband med löshundsjakt stämmer inte och det är enkelt att förstå när man vet att jakttiderna för jakt med hund är anpassade utifrån årstider när viltet inte har ungar.
Att tamdjur skadas och dör händer tyvärr i enskilda fall, men att detta skulle ske utan ersättning från hundägaren är naturligtvis felaktigt. Det strikta hundägaransvaret i Sverige är väldigt långtgående.
Att prata om viltolyckor på vägarna och påstå att detta har med löshundsjakt att göra är också befängt. Viltolyckor sker i jämn takt året om och dygnet runt, naturligtvis sker många fler olyckor under de tider när vi inte får jaga med löshund.
Däremot finns det jägare som, med hjälp av spår- och löshundar, utför eftersök på samtliga drygt 60 000 viltolyckor per år.
Tyck vad du vill om jakt – men ljug inte i en debatt.
Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent, Jägarnas Riksförbund
Källa: Aftonbladet
