Svar på Grimsöforskarnas kommentarer, debattinlägg och SLU-rapport angående cryptic poaching/sannolikt illegalt dödade vargar
I juni 2024 presenterade JRF:s vetenskapliga råd sin kritiska granskningsrapport av Grimsöforskarnas studier kring ”cryptic poaching” i Sverige, Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas uppgifter om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt på varg) i Sverige, i en artikel i Jakt & Jägare (J&J) 2024-07-03. Det vetenskapliga rådet är en mindre gruppering med såväl viltkunnande som forskningskunnande med omfattande erfarenhet av att granska och bedöma tillförlitligheten hos vetenskapliga studier.
Rapporten har fått ett mycket positivt gensvar. Som förväntat också negativa synpunkter från Rovdjursföreningen och från Grimsöforskarna. De senare i form av en intervju med Olof Liberg i J&J rubricerad Vargforskare om JRF-kritik: ”Våra analyser är lästa och kontrollerade”, i ett debattinlägg med rubriken Ragnarsson blundar för det som talar emot hans hypotes (J&J) samt i en SLU -rapport Svar till Gert Ragnarssons rapport om ”Grimsöforskarnas uppgifter om omfattning och utveckling av cryptic poaching (dold illegal jakt) på varg i Sverige” med Håkan Sand, Olof Liberg och Henrik Andrén som författare.
Om man läser vår granskning, som vi har försökt göra så utförlig att många ska kunna läsa och förstå den, är grunden till vår kritik mycket tydlig. Den gäller inte enbart två vetenskapliga publikationer utan till stor del hanteringen av resultat i svenska rapporter. De svenska rapporterna (från 2008 och 2020) har Grimsöforskarna i sitt svar angett som ”populärvetenskapliga” i vilka man har försökt ”förenkla sitt budskap”. Problemet med dessa ”förenklade budskap” syns tydligast i rapporten från 2020 där man försöker påvisa en ökning av illegalt dödande av varg över tid. I rapporten tar man med ett beräknat värde för 2017, trots att det är uppenbart att en beräkning för ett enskilt år är alltför osäkert (i den efterföljande vetenskapliga publikationen 2020 tar man inte med detta värde). Trots allt rör det sig om officiella vetenskapliga rapporter med Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) som direkt eller indirekt avsändare vilket ställer krav på vetenskaplig korrekthet.
Man kan förmoda att det är främst dessa ”förenklade budskap” som läses av svensk allmänhet, politiker och myndigheter och som kan ge läsaren intryck av att det som forskarna bedömt som ”mest sannolika förklaring” är något som är vetenskapligt bevisat. Det hela handlar om, för att använda författarnas egna ord fritt översatta till svenska, ”uppskattning (alt. beräkning) av icke observerbara parametrar med små värden men hög osäkerhet (variation)”. Med detta följer också stora svårigheter att skilja slumpmässiga samband från reella (statistiskt säkerställda) sådana och därmed kan även små felaktigheter i antaganden få stora konsekvenser. Det är detta som vi har belyst i vår kritiska granskning. Syftet har alltså inte varit att presentera några nya hypoteser eller teorier kring om och hur de försvunna vargarna har dött. Det vi säger är att Grimsöforskarnas svar inte kan accepteras som en sanning eftersom underlaget är otillräckligt, och att det finns flera andra tänkbara skäl varför en varg dör.
Vi gör en kritisk granskning och belyser svagheter i de antaganden som Liberg och kollegor gör. Vid sådana granskningar lyfter man alltid fram sådant som forskarna inte har beaktat eller diskuterat, till exempel resultat från annan forskning, som kan ha betydelse för resultat och slutsatser.
En sådan faktor, som Liberg och kollegor inte valde att beakta, är det som benämns density, tätheten mellan reviren. Det tycks finnas en stor samstämmighet bland viltvårdare och vargforskare att tillväxttakten hos en vargstam minskar med tätare vargstam även om tillgången på föda är god. Dels så blir det fler revirincidenter då vargar dödar främmande vargar som gör intrång på reviret, dels får unga vargar svårare att etablera egna revir som är trygga nog för familjebildning. När nya vargområden etableras sker däremot en snabb tillväxt av vargstammen. Sammantaget är det därför svårt att förutsäga vargstammens tillväxt.
Den andra huvudinvändningen gäller möjligheten att bedöma vad som har hänt vargar som har ”försvunnit”, antingen det nu gäller radiomärkta vargar eller skillnaden mellan antalet vargar enligt årliga inventeringar och en teoretiskt uppskattad tillväxt av stammen. Liberg hävdar att man tillämpar ”strikta kriterier” för att avgöra om en förlorad radiokontakt ska bedömas som resultatet av illegalt dödande av varg eller inte. I stort bygger det på att man inte hittar den saknade vargen vid efterföljande varginventering via spårning eller dna analyser. Så vitt vi kan se hindrar inte de ”strikta kriterierna” att en svårt skadad radioförsedd varg som söker skydd i ett gammalt ide, naturlig grotta eller annat område som utestänger radiosignalerna, och dör där, bokförs som ”sannolikt illegalt dödad varg”. Vargen eller radioutrustningen kommer med största sannolikhet aldrig att hittas.
I den andra studien (2020) har Liberg och kollegor tydligen insett en av svårigheterna med att lokalisera ”försvunna” radiomärkta vargar, att den aktuella vargen försvinner från sökområdet. Studien begränsades därför till revirmarkerande par av vargar som kunde förväntas stanna i området. Med andra vargar skulle detta, enligt Grimsöforskarna, vara (fritt översatt) ”svårt eller omöjligt” att göra med ”hög tillförlitlighet”.
I den första studien var mer än 30 procent av vargarna icke revirhävdande och Liberg och kollegor beräknade det illegala dödandet av vargar till 14,9 procent av totala dödligheten (radiomärkta vargar) och resultatet för motsvarande period i studie två (radiomärkta, revirhävdande vargar) till 9 procent. Skillnaden i resultat kan tyckas bekräfta att man misslyckades med att lokalisera många vargar i den första ”cryptic poaching”-studien. Vi nöjer oss dock med att konstatera att osäkerheten i båda värdena är mycket stor, vilket framgår av breda konfidensintervall, och att risken är överhängande att man slumpmässigt får vitt skilda resultat.
Den främsta kritiken som vi framför rör just tillförlitligheten i de resultat som Grimsöforskarna har presenterat. För detta räcker det med forskarnas egna data. Den delen av rapporten har Grimsöforskarna valt att inte kommentera. Det är ändå säkerheten i sifferunderlaget som är avgörande för om Grimsöforskarnas metod att skatta omfattningen av illegal jakt och dess utveckling i Sverige är trovärdig eller överhuvudtaget användbar utifrån tillgängliga data.
Liberg och Sand säger i sin debattartikel att ”den statistiska säkerheten hos våra analyser har granskats och godkänts av fem oberoende internationella experter, inför publiceringen av de två vetenskapliga uppsatserna 2012 och 2020”. ”Jag litar mer på forskarna än på Ragnarsson”, säger Liberg i J&J:s intervju. Med ”forskarna” menar Liberg inte sig själv eller sina kollegor utan externa experter.
Vetenskapliga tidskrifter anlitar anonyma experter som rådgivare till en ansvarig ”editor” (utgivare/huvudredaktör) i bedömningen av manuskript utifrån kriterier som nyhetsvärde, vetenskapligt intresse och kvalitet. Fokus hos editorn kan till exempel ligga på nyhetsvärdet av en ny metodik och dess framtida användning inom området ”biological conservation” snarare än om resultaten är statistiskt säkerställda. Liberg hänvisar, överraskande, till dessa anonyma rådgivare som en slags garanter för beräkningar och statistisk säkerhet. Det argumentet har vi aldrig träffat på tidigare. Rådgivarna har inte den rollen och ansvaret ligger helt hos forskarna.
Liberg skriver att manuskripten har gått ”många vändor fram och tillbaka”, innan editorn till slut tagit beslut om publicering. Det tyder på att editorn och rådgivarna, liksom vi, haft många frågetecken och synpunkter. En skillnad är att vi har tittat på båda publikationerna och de tre rapporterna samtidigt. Det har gjorts med fokus på om beskrivna resultat med tillräcklig säkerhet kan visa omfattning och utveckling av illegalt dödande av varg i Sverige utan att beakta de beskrivna metodernas generella/potentiella användning i andra sammanhang. Våra slutsatser är att de antaganden och data som man utgår ifrån är alltför osäkra.
Innan forskare genomför mycket dyra studier är det brukligt att de beräknar hur omfattande försöken behöver vara för att ha en teoretisk möjlighet att visa på en statistiskt säkerställd skillnad mellan till exempel resultaten vid två olika tidpunkter. Då kan man bedöma om det överhuvudtaget är möjligt (ekonomiskt och praktiskt) att genomföra studien och få konklusiva resultat. Det går också lättare att följa arbetet och se effekter av att vissa data faller bort, som att revir upphör i studien från 2020. Tyvärr så finns inga, eller redovisas inga, sådana planeringar och beräkningar. I efterhand är det dock möjligt för Liberg och kollegor att enkelt göra, och redovisa, parvisa jämförelser mellan resultaten för till exempel perioden 1998–2007 med perioden 2009–2016 samt för perioden 2009–2016 med perioden 2017 och visa vilken statistisk signifikansnivå skillnaderna ligger på.
Med detta släpper vi granskningen av ”cryptic poaching” och hoppas att så många som möjligt läser vår rapport, och gärna även Grimsöforskarnas synpunkter, för att sätta sig in i problemställningen och bilda sig en egen uppfattning.
För JRF:s vetenskapliga råd
Gert Ragnarsson
