Jägarnas Riksförbund beslutade tidigt efter masskjutningen i Örebro att inte uttala oss och inte heller bidra till de vilda spekulationer som pågick. Istället ville vi ge anhöriga och vänner tid att sörja och polisen tid att utreda. När vi nu ser hur debatten går känner vi oss dock tvungna att ge oss in i den. Både för att ta strid för jägarnas rätt att fortsätta använda vapen man haft i skogen sedan 40 år men också för att ta strid för den svenska demokratin som skadas av att beslut fattas i affekt utan noggranna utredningar där både de som direkt berörs får ge sin syn på saken.
I den debatt som vi nu ser florerar felaktigheter och på både ledar- och insändarsidor samt hos politiska företrädare där det pågår en tävling i att måla upp jägare och jaktvapen som ett stort samhällsproblem. Det kan dessutom synas märkligt hur dessa så snabbt blivit experter på jakt och hur denna bedrivs. Hur stora inskränkningarna ska bli för jägarna står skrivet i stjärnorna men gemensamt är att det är jägarna och jaktvapnen som är i centrum.
Det finns ungefär 300 000 jägare som löser jaktkort och ytterligare några hundratusen vapenägare med licenser. Dessa begår relativt sett färre brott än gemene svensk varje år. Det vet vi, eftersom de som begår brott förlorar sina vapen. Och legala vapen, vare sig för jakt eller sportskytte, förekommer i princip aldrig vid till exempel gängkriminalitet. Även det vet vi. Den svenska vapenlagstiftningen är en av de striktaste i den demokratiska världen – det vet vi.
Det gemensamma för de personer som begått våldsdåd under modern tid har inte varit jaktvapeninnehav utan psykisk ohälsa. En person som mår dåligt eller har extrema åsikter och väljer att beväpna sig kommer att kunna skada folk. Beväpningen har tidigare skett med sitt egna militära vapen, lastbil, svärd, knivar och nu senast med jaktvapen.
För att kunna hitta de här personerna innan de begår våldsdåd krävs omfattande insatser från flera myndigheter. Polis, Kronofogden, Socialtjänst och Försäkringskassa tillsammans med vården stöter alla på personer som av olika skäl mår dåligt. Om bedömningen då är att personen mår för dåligt ska vapnen tas ifrån denne och personen kan återfå vapnen senare om den bedömningen förändras. Det handlar om att skapa ett skyddsnät där personer som riskerar att begå våldsdåd fastnar. Men ett nät är aldrig tätt, det kommer alltid finnas personer som slinker igenom.
Med detta sagt, det finns några förutsättningar för jakt och jaktvapen som vi måste ha i åtanke och där missuppfattningarna tyvärr har börjat bli lite för stora. Därför vill vi nu ge en kunskapsbaserad syn på dem. Jägare har jaktvapen och dessa vapen är naturligtvis farliga – men bara i fel händer. Det är alltså inte magasinsstorlek, hur fort skott avlossas eller om vapnet behöver laddas om med en handrörelse mellan varje skott som är relevant i sammanhanget utan vem som håller i vapnet. Detsamma gäller med jaktammunition som ju är väldigt kraftfull. Det är den för att vi använder den för att skjuta till exempel älgar, björnar och vildsvin. Djur som väger flera hundra kilo och där syftet är att de ska dö så snabbt som möjligt. Vi är skyldiga att använda sådan ammunition, enligt lag. Att måla ut jaktvapen som ”högkapacitetsvapen” och ammunition som ”höghastighetsammunition” är att vilseleda eftersom det i själva verket är ”vanliga jaktvapen” och ”vanlig ammunition”.
Det är precis sådan kunskap som tas till vara när en utredning genomförs. Då handlar det inte om vem som skriker högst och argast utan det handlar om att tillvarata relevanta kunskaper för att skapa ett långsiktigt och förutsägbart regelverk. Låt oss inte frångå våra demokratiska principer just nu utan istället sörja och utreda brottet och sedan tillsammans söka en väg framåt. En väg som dock aldrig kan lämna garantier för att vansinnesdåd inte sker igen – eftersom de är just vansinniga.
Jens Gustafsson, Riksviltvårdskonsulent Jägarnas Riksförbund.
Länk till Aftonbladet Debatt
